BAILANDO CON LOBOS. AURUM MAGMA ARCTIC WHITE

Mot norr. Tills solen går ner.

Det var idén som Ismael fick i början av december. Flera destinationer som alternativ, alla med en sak gemensamt. Snö.

Efter att ha diskuterat denna idé vid Velodrom Barcelonas rundabord började David planera. Dra i fyra trådar, engagera fyra cyklister, två fotografer, planera en episk rutt och försöka hitta den dag med bäst väder.

Allt var klart.

Fem cyklister. Fem Aurum Magma. Vita vargen inkluderad. Den nya Aurum Arctic White-cykeln.

Från Barcelona till Vallter 2000, med tvåhundratjugo kilometer och fyratusensexhundra höjdmeter för att ta den nya Aurum Magma Arctic White-cykeln till dess naturliga miljö.

Trettionde december. Avfärd klockan 8:00 från Velodrom Barcelona. David, Sergi, Oriol, Enric och Ismael trampar, Jose och Xavi fångar ögonblicken. Kursen var klar och tempot kunde inte vara för lugnt. Dagsljuset räcker inte till så mycket vid den här tiden på året.

Vi lämnar Barcelona via Coll de la Ventosa för att söka oss till Vallès. Trampa och hitta rytmen innan dagens första långa stigning. Från Caldes de Montbui till toppen av Can Taló via Sant Miquel del Fai.

Plana de Vic väntade skinande. Dimman verkade först inte vilja visa sig. Tempot hos de fem var glatt och kilometerna gick verkligen snabbt. David hade förberett en bra dos landsvägar runt Vic, något som gjorde kilometerna i den mellersta delen av rutten ännu trevligare.

Försöker undvika staden Vic via landsvägar i angränsande orter. Taradell, Sant Julià de Vilatorta, Folgueroles, Tavèrnoles... Vi undvek staden, men kunde till slut inte undvika dimman. Under några kilometer körde vi in i den och temperaturen sjönk avsevärt.

Det var dags att ta höjd och därmed fly från den typiska dimman i Plana. Alla tänkte redan på stoppet vi planerat i Rupit. Men först väntade fler riktigt spektakulära landsvägar som tog oss in i El Cabrerès och några av dess orter. Helt öppna landskap och en strålande sol som till och med värmde lite mer än vanligt för att vara den trettionde december.

Landsvägar har sina risker. Som att stöta på en sträcka där asfalt, cement eller grus inte är i bästa skick. Några kilometer efter att ha passerat Tavertet övergick den fina asfalten till trasig cement. På den sträckan fick Enric den enda punkteringen under hela turen. Det kunde bara vara han... Ungdomen!

Efter att ha löst punkteringen och passerat sträckan med trasig asfalt hade vi bara ett stenkast kvar till stoppet i Rupit och deras typiska bröd från forn de pà. Med etthundratrettio kilometer och tvåtusensexhundra höjdmeter var det dags att äta lugnt och samla kraft för den tuffaste delen av rutten. Nittio kilometer med tvåtusen höjdmeter väntade.

Det enda negativa med stopp är att starta igen. Men vi kunde inte tappa fokus. Tillbaka i matchen med Pep som kom från Olot för att möta oss i Rupit och dela kilometer och hjälpa till med några dragningar genom Garrotxa, där vi skulle åka ner från Coll de Condreu. En känslig, fuktig och skuggig nedförsbacke där vi inte tog några risker. Lugnt ner, smälta stoppet vi just gjort och tänka på nästa berg: Capsacosta.

Capsacosta skulle bli en barriär. David och Oriol hade fortfarande krafter kvar. Enric, Sergi och Ismael började få varningslamporna tända. Capsacosta är inte ett svårt berg, men tempot innan, kilometerna och den ackumulerade höjden började ta ut sin rätt. Att klättra i ett jämnt tempo, äta och dricka var det enda alternativet för att försöka ta sig över detta berg och söka sig till Ripollès.

Dags att ta sig an slutet. Närma sig Setcases och tänka på Vallter 2000. Krafterna var på gränsen och det värsta återstod.

Tolv kilometer med sju procents lutning i snitt. Maxlutning tolv procent.

Sergi orkar inte mer. Hans ben säger stopp. Ismael fortsätter med kramp. David bredvid Ismael säger "För din svärmor kommer du upp", medan han hjälpte till med några knuffar. Enric slingrar sig för att ta sig upp de första riktigt tuffa kilometerna. Oriol klättrar i sitt tempo.

Som tur är, efter att ha klarat de första tre kilometerna och nått "barriären" vid Vallter 2000, mjuknar berget. Lutningarna över tio procent tar slut och vi kan fortsätta uppåt, långsamt, men utan smärtan från de tidigare kilometerna.

Överleva till toppen av Vallter 2000. Var och en i sin takt. Var och en med sina tankar. Var och en njöt på sitt sätt av att övervinna ett äventyr att minnas.

Himlen var spektakulär. Natten var på väg att falla. Berget helt tyst. Tystnaden bröts av våra uppmuntrande rop till varandra. Vallter 2000 var vår.

Vi hade alla bestigit detta berg någon gång, men aldrig under dessa förhållanden.

Klockan var sex på eftermiddagen när Ismael, efter David, Oriol och Enric, nådde toppen.

Vi var uppe. Vi klarade det.

Glada och utmattade.

Tvåhundratjugo kilometer.

Fyratusensexhundra höjdmeter totalt.

Åtta och en halv timme i rörelse.

Fem modiga.

Två fotografer.

En upplevelse till att minnas!

Fotografi av Tour Pics & Xavi Derch

Tillsammans med Aurum Bikes

Se rutten på Strava

Text: Ismael López